Per Gudmunson skriver underhållande på Svenska Dagbladets ledarsida. Här frågar han sig varför inte Kristdemokraterna med fulla armar omfamnar hårdrocken och använder Judas Priest som sitt exempel. Uppmuntrad efter en valskriven artikel dammade jag av den gamla klassikern (som ju helt klart är för gammal för att jag skulle ha lyssnat på den annars) och lyssnar uppmärksamt på texten... Gör det ni också!
Låten börjar med att sångaren åker runt i en bil och sjunger om hur han slösar bort sitt liv och hur han är less på att dra från stad till stad utan att få arbete. Sången fortsätter "Feels as if nobody cares, if I live or die. So I might as well begin to put some action in my life!"
Därefter börjar bandets medlemmar råna en bank med sina gitarrer och refrängen "Breaking the Law" manglar igång...
På Svenskt Näringslivs Ekonomifaktas hemsida går det att läsa att ungdomsarbetslösheten i Sverige uppgick till 30% i maj. Senast ungdomsarbetslösheten var så här hög var i början på nittiotalet, en tid det fortfarande går att spåra i de offentliga registren då människorna som då aldrig kom in i arbete fortfarande i större utsträckning än annars är i utanförskap. Arbetslöshet i ung ålder ska absolut inte sättas som synonymt med potentiell brottslighet, men jag är däremot övertygad av att långvarigt utanförskap leder till minskad tro och respekt för sina medmänniskor och samhället och i längden ökad risk för brottslighet.
Att som ung människa få det första jobbet är avgörande för individens självständighet och självförtroende. Det är också, vare sig vi vill det eller inte, den praktiska inträdesbiljetten för att fullt ut bli en del av samhället.
Frågan som snurrar runt runt i mitt huvud är hur många unga människor samhället har råd att i längden ha i ungdomsarbetslöshet. Hur många har du råd med?
Judas Priest fortsätter med "You don't know what its like - you don't have a clue..."
//Gabriel
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar