Steg 1: Det måste vara kris för att folk ska gå med på att förändra sig.
Läste en kurs i organisationsförändring i våras. Tydligen är det så att det finns många forskare som är överens om att en förutsättning för organisationsförändringar är att först lyckas skapa en känsla av kris. Eftersom det var en något mer nyanserad kurs fick vi dock även läsa texter från forskare som menade att så inte måste vara fallet. Att vi människor kan ha andra drivkrafter för att förändra vårt beteende än att vi måste. Till exempel att vi vill. Att vi är nyfikna, att vi är beredda att testa för att vi tror att något annat kan vara bättre.
Jag ville gärna tro på den senare kategorin forskare. Visst, jag gillar att lösa problem när det är kris, men inte kan man vänta på att lösa problemen tills det blivit akut???
Frågan känns väldigt aktuell. Under den senaste veckan har världens ledande politiker träffats för att lösa den akuta finanskrisen. Där är naturligtvis en jätteviktig fråga och det känns betryggande att man har också lyckats komma överens om gemensamma åtgärder. Men samtidigt. Måste en kris kännas så här påtagligt akut för att man ska finna gemensamma lösningar?
Ett annat exempel på en oerhört viktig politisk fråga där det är nödvändigt att man finner gemensamma och modiga politiska lösningar är klimatfrågan. Om den har vi i veckan kunnat läsa att ett antal länder i Europa nu börjat vackla om de gemensamma utsläppsreduceringsmål som EU satt.
Det är tydligt att klimatfrågan under året också har diskuterats i termer av kris. Sverige är ett av de länder i Europa som är mest pådrivande vad det gäller klimatfrågorna. Skulle vara intressant att veta om det är för att de svenska medierna varit extra skickliga på att blåsa upp en krisstämning, och min bild är att krisjournalistiken varit mer omfattande här än i övriga europa.
Är det vad som måste till? Jag vill inte det. Jag vill inte att vi har ett samhälle där vi agerar baserat på våra rädslor. För att vi har kniven på strupen. För att det är kris.
Jag vill att vi agerar i klimatfrågan för att vi vill. För att vi är modiga nog tro att förändring kan vara positiv. För att vi känner att vi älskar livet och vill att fler ska kunna njuta av det även i framtiden.
2 kommentarer:
Jag tror inte att det måste till kris för att man ska vilja engagera sig i exempelvis klimatfrågan, det finns alltid idealister som slåss för sin tro. Men för att den breda massan ska bry sig om samma problem så måste det till kris. “Tack” vare krisen så har kunskap spridits, exempelvis via “krisjournalistiken”. Kunskap föder intresse och intresse föder engagemang, som i sin tur föder kunskap (o.s.v.).
Allt handlar om prioriteringar (val). Mänskligheten har flera hot emot sig. Antingen är det klimatet, finanserna, läkemedel, EU, överbefolkning, ozonlagret, ökad kriminalitet, “FRA”, sjukdomar med mera. Vi “dödliga” har inte tid att sätta oss in i alla dessa ämnen, då vi inte har tid att inta kunskap, så föds heller inget intresse och därav inget engagemang.
Dessa prioriteringar går ju också väldigt mycket i vågor. Mycket baseras på krisfaktorer (det finns alltid undantag som bekräftar reglerna). Nu har förvisso klimatfrågan hållit i sig ett tag, men vinden kommer vända där också. Tydligare exempel, på en mindre fråga, är FRA-lagen. Människor har diskuterat, tjafsat och bråkat. Även om många idealister (undantagen) fortfarande ältar problemet så har en stor del människor lagt det bakom sig, inte för att de slutat bry sig om sin integritet, utan för att andra orosmoment fått högre “krisfaktor” igen, exempelvis klimatet och finanskrisen.
För 30 år sedan (1978) så diskuterades klimatet en hel del inom Vi Unga, då antogs ett miljöprogram. Vinden vände. En del idealister fortsatte engagera sig (undantagen som återigen bekräftar regeln). Men de flesta engagerade sig i andra frågor. 2008 antog Vi Unga ett nytt miljöprogram. Vinden vänder och snart kommer vi alla konstatera:
“Jag vill att vi agerar i (sätt in valfritt hot här) för att vi vill. För att vi är modiga nog tro att förändring kan vara positiv. För att vi känner att vi älskar livet och vill att fler ska kunna njuta av det även i framtiden.”
vackert, sara och jakob!
Skicka en kommentar